hade inte haft kraft att säga honom, att hans bankbok var tom. Det var länge sedan de måst tillgripa de resurserna: barnens sparpengar, dopgåvor, presenter till födelsedagar och jul. Orätt hade det väl inte varit, men det var så oändligt svårt att tänka på sonens redan plundrade gåva, det offer han velat ge, därför att han visste mera än hon ville förstå. Han hade ju alltid drömt om att köpa sig bössa, metspö och cykel för de pengarna. Hon hade inte precis sörjt, men svårt hade det i alla fall varit, då det stora miljonbolaget började falla sönder och slutligen ramlade. Mest nu efteråt för resten, när hon tänkte tillbaka, ty den gången hade hon inte alls förstått, hur galet det var. Och det hade visst inte Christian heller. Ja, förstod han det då...? Förstod han det ens nu? Han gick ju här ännu och pysslade om detta för alltid begravda, medan livet rasade förbi honom. Lätt var det väl inte för honom att ge sig, att se klart. Värre för honom än för andra. Han som varit med om att skapa det, som styrt det hela, baserat som det var på hans uppfinningar, hans idéer och planer. Det som väl inte varit minst bittert för Christian, som sårade hans stolthet och som gjorde ruinen fullständig, var att hans uppfinningar inte motsvarat förväntningarna. De blevo för dyra och hans konstgjorda trä hade inte bestått pro 34