litet, blott till en avbetalning här och en där, som förlängde krediten eller hindrade en inkassering. Eller också hade de sålt tavlor, gamla ärvda möbler och litet av varje, som kunde ge pengar men gjorde hemmet fattigare och lämnade efter sig gapande tomrum. Men skulderna stego i alla fall hela tiden. Nu hade de för resten inte mera att sälja heller. Allt var pantsatt för räntor, skatter och skulder. Varje sak hon tog i, bordet hon dukade med kreditmat, stolen hon satt på, sängen hon sov i... ja, huset och trädgården! Ingenting av detta kunde hon kalla deras längre. De fingo bara lov att använda det så länge människornas nåd, medlidande och tålamod räckte. Det värsta, det som fick hennes hjärta att skälva, var i alla fall alltid detta, att det gällde något så oändligt mycket mer än Christian och henne. Det gällde barnen. Vad visste de? Hur mycket förstodo de av allt detta... att hemmet smulades sönder mellan en tigande far och mor? Barn förstå, men de tiga mer än vuxna om allt de tänka och veta. Som Hans en gång, då länsman var där. Han gick där generad och stillsam, som om han bad om ursäkt för varje steg han tog. — Mor, kom han inrusande, du kan ju ta min bankbok! Och så brast han i vild gråt och sprang ut-Hon hade inte talat med sonen om detta sedan, 3 — Christian Brenner. 33