bättring eller en nödvändig reparation, var outhärdlig. Alltid trodde de, att han ville lura sig till en eller annan fördel. De hade ju en gång sett upp till Christian som till en gud, som välsignade bygden med manna. Nu var han bara en misslyckad jobbare, och de läto honom förstå, att det egentligen var en alldeles oförtjänt nåd, att han fick den stackars platsen. Och som tiderna blevo sämre och sämre satte de ned hans lön gång på gång, samtidigt med att de ökade hans arbete, tills han en dag sade nej, rasande över alla dessa nålstick och oförsyntheter, som de visst ansåg, han bara skulle buga och tacka för. Innerst trodde nog Christian, att han kunde bluffa, därför att de inte kunde undvara honom. Men de skaffade bara en ny och ändå billigare man ... och så var Christian ställd helt utanför. »Det ser inte ut, som om en man, som har hustru och barn, har lov att säga nej till någonting.» Hon mindes ännu som ett svårt hugg, att han sagt så. Vad de levat av sedan dess...? Det var bara som en lång grå kedja av förödmjukelser att se tillbaka på det... I början hade han för resten tagit det med gott humör. Han tvivlade inte på att han skulle finna på något annat- Han hade ju ett namn och många goda förbindelser. Han skrev därför och hörde 36