Han såg hastigt bort mot kommunalhusets vägg, där länsmannens anslag hängde. Där skulle det stå: »Första gång tvångsauktion för gäld». Hans namn — där och i tidningarnas annonsspalter oåterkalleligen i tryck. Utan försköning skulle hans namn ropas ut till skam och olycka. Och i tankarna såg han auktionen — sak efter sak, som varit Evas, barnens och hans ropades upp och blev såld under en klubbas små hårda, knappa slag. »Min Gud! Kunde jag bara hålla Eva och barnen utanför detta!» Hur mycket visste inte barnen redan för resten! Vad fingo de inte höra runt om i bygden — och vad talade de om, när de vuxna inte hörde...? Han tänkte på det där tvära, trotsiga sättet Hjördis lagt sig till med och på Hans och Erik, som blevo så konstigt tysta och ostadiga i blicken bara han såg på dem. Och Eva... Eva! Han märkte, att hon visste något, att hon gick där och värkte av längtan efter att han skulle tala ut. Men, Herre Gud, vad skulle han tala om? Vad skulle han säga? Förhoppningar han inte trodde på själv, påbörjade arbeten, som vissnade i hans hjärna och mellan hans händer? Därför att detta enda, skulderna och ångesten för dem, förtärde all hans kraft, gnagde hans hjärna tommare och tommare för varje dag. Skulle han tala med bankchefen... få uppskov... få tid? Tid till vad och för vad? ... Var det inte bättre att ge sig, att börja på nytt... österut där han var 57