stenspipor upp, som svedda vingstumpar på en fallen ängel. Och runt om utanför kyrkogårdsmuren, som för det mesta var byggd av gamla mossgrodda gravstenar och sönderslagna stenkors med oläsliga inskrifter, lågo schweizervillor och hus i drakstil med kulörta glasverandor kringströdda i oordnade klungor. Gul, röd och vit flagnade målningen av på allt detta, som byggts i rasande hast för att sedan stå där och förfalla. Den nya privatbanken — empir och joniska kapitäler — ett försök att gjuta akantusblad i cement. Fönster i gotisk stil, där namnet »Svartfors’ med Omnejds Privatbank» prålade med väldiga guldbokstäver. På andra sidan älven lyste ålderdomshemmets likgula murfasad. Men bakom stora, skyddande träd, gömda och tillbakadragna, lågo några gamla hus och minde om bygden, sådan den var en gång. På den tiden då ett hus inte bara byggdes för dagen, utan för ätten. De flesta av dem voro för resten märkta av den nya tiden — av meningslösa påbyggnader, altaner och allsköns krimskrams. Banken — den kalla, kvävande känslan att inte kunna andas slog klon i Christian igen, då han gick förbi. Han förstod också, oerhört förödmjukad, att det inte bara var skräcken för det han skulle mista, som gnagde och värkte; det var även skammen, som pinade honom. 56