lande och sagolik nu. Hans personliga inkomst var förr över trehundratusen kronor. Nej, det enda viktiga nu, det var banken, det var Si-monsen. Det var elektriciteten de hotade att stänga månad efter månad. Och spöke efter spöke dök upp och grinade mot honom. Han log plötsligt med ett litet otåligt näsljud. Eva hade sagt en dag: »Kunde du bara uppfinna något!» Som om han inte uppfann något var eviga dag! — Du går så fort? Eva klämde hans arm och han saktade farten. Han hade nästan glömt, att hon gick där. — Vad tänker du på? frågade hon. Han var betänkt på att svara: »På detsamma som du!» I stället började han prata, fort och febrilt om det första, som föll honom in, för att gömma sig för hennes ögon, som han alltid tyckte vaktade på honom, ömma, ängsliga, frågande. Han hade mest lust att bara slita sig från henne, gå hem eller vart som helst, bara han fick vara ensam. — Jag skyndar mig alltid genom den här miljön. Han gjorde en otålig gest. Tänk, kalla den där kyrkan för Guds hus, det är nästan hädelse; den som skulle vara det härligaste, vackraste, toppunkten för vad människor kan skapa. Och så har de spikat ihop så hastigt och billigt som möjligt en blandning av kornmagasin och fri-luftsrestaurang. 59