Han teg plötsligt, kunde nästan inte minnas vad han talade om, allting blev så overkligt och avlägset. Han hörde sina steg men tyckte, att det var en annan, som gick där. Eva väntade litet. — Vill du hellre ha funkis? Hon gick där och nynnade, och då han inte svarade, sade hon: — Allt du går och förargar dig över, är väl bara den så kallade överklassens synder, som går igen. Ända till plyschen och månskenslam-pan, vykortsskålen och fotografialbumet med en pressad sköld i lädret, så har vi nästan allihop haft det i våra barndomshem — eller, där vi bodde, när vi voro små, tilläde hon sakta. — Men bonden hade väl sin egen kultur? Han måste kraftigt behärska sig för att kunna svara och fortsätta samtalet, som han tyckte sprängde en olidlig kil in i hans egna tankar. — Ja, kan du kalla det kultur, sade Eva osäkert, vill du inte hellre kalla det instinkt? Hon log litet. Se på negern. Han byter ju gladeligen bort härliga, utskurna elfenbenssaker för en bit mässingstråd eller en gammal hög hatt. Då han inte svarade, teg hon också, nynnade bara vidare, och det irriterade honom obeskrivligt. Hon hade tagit hatten av sig; håret stod som ett gyllene burr om huvudet. — För resten, kyrkan, sade hon eftertänk 60