ta stodo som förut, litet osäkra bara. De voro inte kommunister; hade ingenting mot fosterlandet. De voro bara rädda om sin värdighet, och för resten hade de aldrig lärt sig att ta av hatten för något som helst. Eva såg efter barnen, hälsade på bekanta men gick fort förbi för att slippa prata. Hon hade bråttom också nu, när hon tänkte på allt hon hade att göra innan kvällen. Hjördis och pojkarna ville stanna kvar och se på idrotten, men hon tog Randi med sig hem; ungens klänning var redan smutsig, strumporna också. Hon måste byta på henne, bara hon hade något, som var rent, helt och struket. Hon gick hem så fort hon kunde, ty Randi ville absolut inte bäras, hem till det oordnade huset med obäddade sängar och smutsiga golv. Och så var det middagen. Äggtoddyn slapp hon, det kom visst ingen hem till den. Hon var på ett sätt glad för det, men ändå kände hon sig sårad och olycklig, därför att hon gick här ensam. Om och om igen måste hon kämpa med gråten, som steg upp i henne tillsammans med minnet av något från deras ungdoms och lyckas första tid, då hon bara tyckte, att hon levde i hans armar ... älskad och trygg. De hade gått tillsammans i Louvre och där hängde en tavla av Eva i paradiset. Det var innan Eva fått smak för äpplen, så hon var naken och oskyldig. 73