— Min Eva är mycket vackrare, sade Christian. Eva hade då svarat: — Det är egentligen dumt att kalla någon för Eva; det ska bara den första kvinnan heta. — Ja men, det är ju du det! utbrast han, och kysste henne mitt i den stora salen till stor förargelse för ett tyskt äkta par med Baedeker och för en gammal vithårig vaktmästare ... De goda dagarna... så småningom hade de ebbat ut... Ebbat ut? Nej, det var inte sant, det var bara dumma tankar och prat. De skulle ha sin vår en gång igen med regn och välsignad groningstid av spirande, växande liv, in i en ny sommars frodiga överflöd... Hon var ju bara litet dyster, därför att i dag hade hon tänkt de skulle vara tillsammans... barnen, Christian och hon. Och så blev det inte. Barnen gingo till sina nöjen, och Christian... och i kväll skulle de till en idiotisk bjudning. — Du sover alltid, när jag kommer, kunde han beklaga sig om kvällarna. Men hon hörde honom ofta ligga där vid sidan av sig och vända blad efter blad i en bok, sömnlös som han var. Hon orkade nästan aldrig väcka sig själv helt... glida ut ur den outsägliga vila som det var att bara ligga och inte behöva orka någonting mer. — Stackars liten, mamma går visst för fort för dig? 74