ningarna trodde då på något som stod över dem själva ... något de skulle frukta och blidka, ofta med svidande offer. Nu... tror man inte på något mer... annat än på människan, stackare ... kravlande runt i alla sina komplex under en tom och iskall himmel. Är det inte sant kanske? vände sig doktorn till kapten Strand, som satt där och såg tämligen ointresserad ut. Kaptenen var en stor, blond man med rött, väderbitet ansikte och en rolig liten potatisnäsa. Han drog ena benet efter sig — ett minne från en natt under kriget, då han förfrös fotterna i en öppen båt efter att hans fartyg blivit torpederat. Han övergav sjön efter den turen och köpte sig en gård. Hans hustru var född på Svartfors och dotter till en lärare. Han hade god råd; skötte gården närmast som nöje. Han tyckte om ett gott glas och vad han kallade ett ordentligt manfolkprat. Kaptenen såg sur ut, doktorns prat tråkade ut honom, och han hade flera gånger försökt avbryta för att få en historia med kläm på... när de nu för en gångs skull voro tre karlar tillsammans. — Ä, jag vet inte, brummade han, världen är bra den. Bra folk och sluskar har det väl alltid funnits 1 Han tog ett djupt tag ur glaset och satte det hostande ifrån sig. Doktorn väntade hövligt. 78