— Troende? Christian drog på det generat, nästan upprört. — Joho! Ni hörde ju själv! Och innerst inne undrar jag, om jag inte avundas honom! En gång trodde jag på vetenskapen. Slukade den lika andaktsfullt som ett sakrament. Men nu! Vem fan kan tro på teorier? Be till en hypotes, eller dö för en evig sanning av i dag, som i morgon avvisas som kvacksalveri, va? Nej, Strand han är troende han och därför har han frid och fröjd och glädje... Var de nu tar det där ifrån, att kunna tro? tilläde han undrande. — Ja men, jäklar... troende? sade Christian. Naturligtvis, vi tror väl alla mer eller mindre på en Gud... men troende! Det är ett sånt förbaskat ord. Jag vet inte... allt det där är väl ändå något vi måste söka oss fram till, som ingen kan definiera eller förklara. Något vi vill ha för oss själva ... — Ja ha, ja! Mer eller mindre hålla det för oss själva! Det var inte så, då de ropade ut det från taken. Nej, vi har börjat viska igen... Snart blir vi stumma. En gång lät folk hellre koka sig i olja än de kunde förmås att hålla det där för sig själva. Kristendomen har fått en ny, tarvlig martyrtyp i våra dagar, som jag sa nyss, den, att vara uteslutande komisk! — Jag tror inte det martyriet att inte bli tagen på allvar är det lättaste, insköt Christian. För resten, avbröt han, vi talade om nerver...? QT