torn härmade igen: »Nå, var det inte som jag sa?» Stackars Sebastian! Kunglig norsk ämbetsman och mammas snälla gosse! Senior, han kunde säga: »dra åt helvete, käring!» Ja, på ett milt och prästerligt vis, men den stackars Sebastian, han har bara ärvt han, ärvt sin fars stora bonjour och den växer han aldrig i, klämd och trampad som han är av menighetsråd och inre mission, och broderringar och gräshoppors härjande härskaror av ensamma, vita sekter och renläriga hedningar som ni och jag... ja, vi är inte det en gång! Och tant Sofia och tant Agata och mamma Phiil och vad de heter alla fruntimren, som vimlar om Sebastian där borta på prästgården! Doktorn hade redan tömt sitt glas igen. Han var mycket röd och slapp i ansiktet. Christian satt där utan att ta del av vad doktorn sade. Det rörde sig bara inom honom en trött undran över att doktorn iddes ... alla dessa massor av ord. Oklart kände han också, att han längtade efter något. Inte efter den heta ungdomens diskussioner, när de reformerade hela världen. Nej, efter något annat och större, något han inte helt kunde finna ut men som han på ett underligt vis tyckte sig skymta bakom doktorns grin. En längtan att bygga upp kanske, inte bata att riva ned. — Strand, sade doktorn igen. Strand går i kyrkan. Gud vet, om han inte kunde gå till Sebastian också. Strand är troende. 90