— Nej, men hur har ni det för resten; det är ju evigt länge sen ... — Ä, du vet. Christian drog på det. — Tack, jo, jag förstår, ekonomisk feber, temperatur omkring fyrtio — de där symtomen har väl de flesta av oss nu! Men du — han vände sig mot Eva — du är lika söt, lika ung som alltid! Ja, lantlivet är säkert sunt, men kanske en smula enformigt. — Halvard, låt bli! — Ä jo, jag vet... jag har förgäves gjort dig min kur i alla år! Säg mig... — Nej, kan du inte hellre berätta litet om dig själv? — Om mig, Eva? Jo, tack ska du ha! Halvard nickade trist och började räkna på fingrarna. Jo då, det är Doris och Doris’ mor och hennes eländiga kräk till man i andra äktenskapet. Och så är det Thora och hennes flicka. Och så Claude... ja, då hade jag blivit förnuftigare, där var inga barn. Och så Vera. •. Tack, ni hör, att jag har det alldeles förtjusande; ett rikt, fastän något invecklat familjeliv. Ja, och så är det mig själv på lediga stunder. Han reste sig och bockade sig ironiskt: Halvard Klem, agent! — Vera? sade Eva osäkert. Hon kände annars mer eller mindre till alla Halvards erotiska misärer både i och utom äktenskapet. — Nej, men minns du inte Vera... Vera 102