— Vad är ni för någonting? Halvard satte sig igen så häpen, att han glömde tända cigarretten. Nej, det är då det originellaste jag hört! Har ni börjat studera arkeologi? Eller har den där teologen något gott i källaren? Eller... Eva avbröt honom. — Nej, ska vi inte hellre gå ned. Vänta bara litet, så jag får se, om det är i ordning där. Då Eva gått, vände Halvard sig hastigt mot Christian och sade, i det han nervöst kastade den otända cigarretten från sig: — Kom då med det, så är det överståndet. Jag erkänner, att du har orsak till att ge skall. Kläm i! — Ä nej, varför det? sade Christian brydd och gick bort till fönstret. Stod där och såg ut. — Jo, jag fick ditt brev, fortsatte Halvard, men jag kunde inte, omöjligt... det är faktum det! Jag ber dig bara tro, att jag gjorde vad jag kunde. Jag hade också mer än nog med att pumpa min egen ruttna skuta den gången — och trösta hela den vettskrämda, hysteriska besättningen, tilläde han. Det klack till i Christian. En tanke hade dykt upp, då han såg Halvard stå där... Här var kanske en hjälp, en utväg. Rasande förödmjukad förstod han, att hans vänskap hade fått en ohygglig och bitter bismak av detta: »Vilken nytta kan jag ha av honom... 104