vad kan han hjälpa mig med?» Han skakade bara på huvudet. — Men det värsta, sade Halvard, var ju, att jag inte svarade på ditt brev. Jag hade som sagt tämligen mycket att stå i då. Han log litet. Kanske kan det vara dig en tröst, att då jag fick ditt brev, gick jag och tänkte på att skriva till dig... om nästan precis det samma. Ödets ironi... så litet visste vi om varandra. Att leva så som vi lever nu! Och bankerna du! Han log nervöst. Dorn låter mig leva ännu på ett vis. Inte för mina blå ögons skull, men de hoppas väl, att jag ska komma på så pass grön kvist igen, att det lönar sig att slå ihjäl mig och dela kroppen efter prioriteter och borgensförbindelser. — Nej, avbröt han sig, ska vi gå ned till Eva och champagnen? Den där prästgården får ni låta bli, det vore lumpet att gå dit! Nere i förstugan mötte de Eva, som bar en korg ved. — Nej, hör du, sade Halvard och tog den ifrån henne, var har du gjort av slavinnan? — Hon har ledigt, sade Eva och blev röd. Det är ju den sjuttonde maj, och ... Hon avbröt sig. Halvard såg på henne, som om han förstod. Han tog häftigt om henne med den lediga armen. — Jag har alltid sagt, att det var jag, som skulle haft dig, Eva, och inte den där stora drummeln Christian. Han sover och fetmar och 105