träet under. Och i en röra av bjälkar, plankor, tomfat och lådor, ruttna säckar fulla av stenhård cement, vagnar och trasiga skottkärror, sträckte väldiga lyftkranar sina jättearmar av stål mot himlen. På stranden låg en båt av betong med kölen i vädret mellan halvsjunkna lastpråmar. — Hallå, sade Halvard, här ser ut som om det varit krig ... Han fick inte något svar, de gingo bara hastigt vidare. Uppe på en backe låg prästgården med ljus i alla fönster. Halvard fick ett plötsligt anfall av skräck och stannade. — Nej, hör ni, tror ni jag törs? Det kryper så konstigt i mig ... Christian gav honom en puff. — Seså, vi är sena! Halvard gick med, men han protesterade förargat. — Eva, ge mig i alla fall några vinkar... Jag vet inte ritualen för det här. Alltså änkemamma Phiil och kyrkoherde Phiil, ogift. Jo, men hur långt ska jag till exempel räkna när det läses bordsbön? — Hysch! Halvard blev på allvar stum, när han kom in i en stor vestibul full av folk, som hängde upp sina ytterplagg, snöto och kammade sig, stilla och högtidligt, som om det varit begravning. Inifrån rummen hördes surr av många stämmor. 116