— Jo, såg du inte den där stora, bleka karlen med hängmustasch? Han är smed och var bygdens störste rackare en gång. Så blev han frälst, som det kallas. Nu är det han, som bestämmer vem som kommer till himlen... i alla händelser här i bygden. »Hur har du det med Jesus?» — Frågar du mig om det? Halvard hoppade till. — Äsch nej, fy då, Halvard! Jag citerar bara den där rysliga smeden. Efter en liten paus fortsatte hon halvt ångerfull: — Det är för resten styggt att håna; de menar säkert väl. — Ä, det är väl ingen konst för en smed att komma in i himlen. Jag tror det skulle vara nyttigt att hålla sig väl med honom, som har en sån massa verktyg. Vårkvällen låg kylig omkring dem. Vinden hade gått till ro och fjorden speglade alla fjäll runt omkring. De gingo runt den stora hamnen, där rostiga järnvägsspår svängde ut mot en halvt nedrasad kvarn med gapande sprickor i betongen, som is och regn hade sprängt sönder. De stora fabriksbyggnaderna lågo där mörka och öde i ett kaos av förfall. Nedfallna elektriska kablar och krossade, dammiga fönster — här och där förspikade med bräder. Asfaltpapp hängde i stormdrivna flak nedför taken och blottade det ruttnande H5