herden — den tog hon för resten inte så hårt — och sig själv huruvida Brenners på det hela taget skulle bjudas. Hon hade bett Sebastian komma ihåg det tunga ansvaret att ha församlingens öga vilande på sig. Tolerans och frisinne . •. och att sitta till bords med syndare var gott och väl, men det fanns gränser! Det var Gud allena, som granskade hjärtan och njurar och ensam var domare. »Men du är svag, Sebastian ... en idealist!» Hon hade hört allt för mycket om Brenners både på missionsföreningar, bibelmöten och annars också, så hon måste tro det, hur ogärna hon än ville. Brenners gingo aldrig i kyrkan heller och hörde aldrig på Sebastians utmärkta föreläsningar. Dessa, konstaterade prostinnan med en viss bitterhet, voro som att kasta pärlor för svin i denna avkrok. Brenners hade aldrig bjudningar för resten, och när de någon gång hade det, hände det nästan aldrig att de i prästgården blevo bjudna. Det var hon för resten glad åt nu. Ingen kunde komma och säga, att hon och hennes tagit del i allt svi-rande och lättsinne där; sorgligt nog visst mest för andras pengar, som det såg ut. Det hade stått flera anonyma artiklar i lokaltidningarna, ja till och med i en bergenstidning, som krävde laga granskning av A.-B. Svartfors Fabrikers räkenskaper. Det kunde man i alla fall inte komma ifrån, ty det stod tryckt... svart på vitt. Hon hade bett dem med tvekan, största tvekan. Och 118