Detta kom ut, flög bygden runt och blev naturligtvis debatterat och fördömt. Det enda goda det förde med sig var, att elektricitetsverket fick en blomstrande avsättning på säkerhetsproppar, och att förbrukningen av ström gick ned en hel del. Brenner hade varit inne i garderoben också, där elden bröt ut. Han trodde han hade lyst med tändstickor, då den elektriska lampan var sönder. Och då länsman satte åt honom, svarade han förargad och irriterad, att om han anat, att det skulle bli eldsvåda, så hade han väl lagt alla möjliga småsaker mera på minnet. Det borde han inte ha sagt; det var fabelaktigt, vad folk fick ut av det uttalandet, när de bara fått vränga litet på det. De som trängde in i huset brandnatten, viskade för resten om att det inte var så underligt, att Brenners minne svek honom, ty de hade sett tomma flaskor och glas i biblioteket. Och dessa flaskor blevo ständigt flera. Folk hade också fått reda på att banken sänt honom brev om tvångsauktion. Här var så mycket, att om man lade det tillsammans och litet extra på köpet, så var det solklart, att Brenner tuttat på! Han hade säkert sina skäl, och de blevo klara nog, bara folk fick tänka sig för. Han hade väl bland annat också sålt en hel del av det, som var utmätt både för skulder, räntor och skatt. Och så drog den slusken till fjälls bara för 12 — Christian Brenner. 177