att ha bevis, att han hade då inte varit hemma. Jo, han hade tänkt ut det bra! Och en sådan karl kunde nog sina saker, både ingenjör och främling i bygden, som han var. Det var mer också, han försökte komma ifrån. Efter branden hade kreditorerna begärt honom i konkurs. Advokat Kobro skulle ordna med boet. Nu kom det bara an på om det fanns så pass mycket, att det lönade sig. Det blev väl inte mer än till Kobros honorar, och kreditorerna kunde se sig om efter något. Christian visste inte mycket om allt vad de pratade i bygden. Eva visste en hel del mer. Prostinnan höll henne å jour med litet av varje, som det var alltför sorgligt, att folk skulle säga. Så prostinnan ansåg det som sin plikt att säga ifrån. Hon stod inte till svars med att tiga här. Men det föll inte Eva in att plåga Christian med allt detta nonsens. De hade det svårt nog, utan allt det där... Christian hade det rysligt hos Strands, det förstod hon, mitt i den strandska familjens larmande medlidande. Han bodde i ett litet genom-gångsrum; evig oro var det ju med alla barnen. De få, fattiga stunderna, de fingo vara tillsammans, blevo bara ett lidande för dem båda. På hennes rum foro barnen ut och in. Och nere mötte de alltid änkeprostinnans strängt reserverade vänlighet, som blev mer och mer ansträngd allteftersom dagarna gingo. Hon bad aldrig 178