ord och hängde vid min hand. En liten människa, som skulle växa och bli stor. Som aldrig blev stor och alltid behövde mig. Och många söta minnen av somrar, som voro somrar, följde honom... om en kvinna jag älskade och famnade ... och dra för resten åt skogen, vad begriper ni av det? Att han älskade mig, behövde mig, kallade mig far? Nu tiger han, ska aldrig säga något mera! Doktorn samlade sig våldsamt. Nej förlåt, och låt oss dricka! Han tog några djupa drag ur glaset. Christian reste sig, kände, att hans hjärta slog som en hammare. — Jag måste visst gå, sade han osäkert. — Javisst! Naturligtvis går ni nu! Doktorn reste sig också. Det är klart det! Han var en helt annan nu — lutande, litet frånvarande; ögonen voro så oroliga. — Det måste kännas svårt, sade Christian. — Va? Det finns ingenting ont, människa, begriper ni inte det? Ingenting gott heller — och mer eller mindre galna är vi allesammans! Och där sitter bara en stor djävul och flinar åt oss, när vi dummar oss... när vi tar av oss masken och visar varandra litet mera än en kallgrinande fasad! »Doktorn måste vara tokig», tänkte Christian i det han gick fort, full av ovilja. »Bara han inte gör sig något illa ... Det var kanske inte rätt att gå ifrån honom.» 191