nen___om godhet och glädje. Det är min facit! Men det skulle vara för mycket... Christian såg plötsligt doktorns ögon stirra på sig onaturligt stora genom de starka glasögonen, i det han gällt och ansträngt sade: — Vet ni, att min son dog i natt? — Er son ... nej, men? ... — Ja, sade doktorn, och det var skärande hån i hans stämma, den galne sonen min! Och nu sitter ni och tänker, att det var då innerligen väl, va? Han tog livet av sig... fick tag i en sax, ett litet behändigt instrument för sånt. Det angår för resten bara pojken och mig. Christian såg i en underlig ångest, att doktorns ögon stodo fulla av tårar. — Allt det där angår då rakt ingen annan än pojken och mig! Ändå sitter jag här och säger det till er! Ni ska inte tro, att jag vill ha något medlidande av er! Då jag mötte er nyss — har ni någonsin upplevat det ni — att antingen måste ni få tala vid en människa — eller döda er, dricka ihjäl er eller gå ut och tjuta som en herrelös hund? Nej? Tacka Gud för det, karl! Pojken min, ser ni — doktorn slog glaset fullt med whisky, men sköt det ifrån sig utan att dricka — pojken min ... det var han och jag. Ä, jag vet, att gott folk sa galen, en börda, en onyttig på jorden, va? En som alla bara tyckte borde få dö. Vad vet de om, att han en gång var ett litet barn, som sa söta och lustiga små 190