gropen, därför att han inte visste, vilka av hans pojkstreck modern fått reda på. Han hade ordnat med rum åt henne hos Si-monsens. Änkeprostinnan sade naturligtvis, när hon fick höra det, att det var rysligt tråkigt och allt sådant. Men hon lät närmast glad. Och inte heller trodde han, att änkeprostinnan och modern skulle dra jämnt. Hon skulle inte passa i prästgården, myndig och tung som hon var och van att tiga eller tala som det passade henne. Men sade hon något, menade hon det, och hon var inte rädd att säga ifrån heller. Hon kunde för resten säga lika mycket, när hon teg. Han mindes ännu den tystnad hon kunde svepa om allting, och som ofta gjort honom förargad och beklämd. Då han såg modern komma över landgången, tyckte han först, att hon inte var förändrad. Det var samma tunga, massiva gestalt, som dock rörde sig så lätt och bestämt. Men då hon hälsade på honom och Eva, såg han dock, att hon blivit gammal. Det var inte bara, att håret var grått under den lilla hatten. De stora ögonen hade blivit mera ansträngt forskande som hos en som sover litet, och ansiktet var mera fårat, slappt och påsigt. Och hon hade blivit fetare. Han frågade efter hennes bagage. Hon pekade på handväskan, hon bar. — Jag stannar bara ett par dagar, sade hon. Det var innerligt stärkande och gott att 194