höra det språket igen — dalens dialekt, även om den var så avslipad som hos modern. De följdes åt genom folkhopen, som vek undan och glodde på dem. Eva och fru Brenner gingo och växlade små likgiltiga ord om resan och vädret och prästgården, dit de voro bjudna på middag. — Du visar kanske mor var hon ska bo, Christian, sade Eva och stannade, där vägen tog av till prästgården, och glöm inte, att det snart är middag. Hon gick ifrån dem med en litet sårad och pinsam känsla, som hon alltid hade, när hon var tillsammans med Christians mor, en känsla av att svärmodern inte tyckte om henne. — Finns här inte något hotell? frågade fru Brenner, då de följdes åt upp på Simonsens gästrum. — Nej, det var meningen, att här skulle bli minst ett under kriget, men det blev inte mer än en tomt köpt... och sedan blev det andra tider. Fru Brenner tog av sig hatten, slätade till det tunga, grå håret framför spegeln. Så såg hon sig om i det tämligen överfyllda rummet, som luktade obehagligt av såpa. — Nå? sade hon och satte sig. Jaså, Eva och barnen bor i prästgården, och du hos... vad var det de hette... Ströms? Ni är sannerligen en splittrad familj! Christian fick en häftig längtan efter att kom 195