om hans hals och viskade med sin mun mot hans: — Du ska inte vara bedrövad, Christian, tror du jag gläder mig åt den resan, tror du jag har det bra utan dig? mumlade hon med sitt ansikte pressat mot hans. Och han kände, hur mjuk och viljelös hon blev i hans armar. — Tror du inte jag längtar? Tror du verkligen, att jag har det bra utan dig? Ä, förlåt mig, Christian, förlåt allting! Om jag gjort dig ont. Han var hos henne, kramade henne intill sig. — Nej, men Christian! Hon värjde sig leende, i det hon famlade efter strömbrytaren på bordslampan. Nej, men Christian, prostinnans nattlinne kan få slag!... Sedan låg han och gömde ansiktet mot hennes hals, kände dess mjuka, fuktiga värme mot sin mun. — Jag vill vara här hos dig, mumlade han sömnigt och lågt, jag stannar här; det är ju här jag hör hemma. Jag går inte! Hon strök och strök över hans huvud, och hela tiden hörde han regnet och vinden där ute. — Nej Christian, sade Eva lågt och varsamt, du får inte somna! Inte sant? Han for upp, reste sig och tände lampan, ljuset skar honom brutalt i ögonen och han sade modlöst: — Ja, god natt då, liten. — God natt. 220