— Christian, sade hon lågt och bedjande. Varför är du sån? I ett kort, vilt ögonblick flammade det upp inom honom att ta henne, krama henne... älska henne, men han sade bara lågt och hastigt: — Eva, mor talade om... hon sa hon ville ta er med. Dig och barnen. — Christian, jag vet inte; det kommer ju an på hur allt ska bli. Hennes ögon sökte hans, fulla av besviken undran, som om hon väntat något annat. Famlande litet, som om hon måste följa en ny tanke, tilläde hon: — Om vi i alla fall ska öster ut. Rösten brast plötsligt. Lågt och klagande sade hon: — Ä, Christian, jag är så trött, så trött på allt det här. Dig har jag ju inte heller längre ... — Du vill helst resa då? frågade han kort. — Men Christian, är du förnärmad?... — Nej, förnärmad... långt ifrån! Han reste sig. Jag måste gå du ... Hon svarade inte, höll huvudet böjt, så han inte såg hennes ansikte. Men då han stod vid dörren, sade hon mycket lågt: — Ska du inte säga god natt en gång? Kämpande med en galen lust att bara gå, pina henne, förödmjuka henne med att inte förstå den längtan, som mötte honom vid hennes fråga, gick han bort till henne. Hon slog armarna 219