tror ni... jag känner så litet till sånt... att min närvaro här inte längre är nödvändig? Kobro stirrade förbluffad på Christian: — Men Gud välsigne er, ingenjör Brenner. Er närvaro här behövs inte alls. Det kan lika gott ordnas per post. Konkursen blir... oss emellan sagt... säkert inställd. Det är ju inte mycket över, när de prioriterade fordringarna gäldats, tilläde han försiktigt. Han förstod inte riktigt vad Brenner menade. Det såg nästan ut som om han inbillade sig, att han var arresterad på något sätt. — Nej, är det bara boet och branden, sade advokaten osäkert igen, då han såg Christians ansikte, så kunde ni tagit båten i dag. Skulle det vara något särskilt viktigt kan jag ju sända er ett telegram, om ni bara ger mig er adress. Han lade ned papperen i en låda. — Ja, god morgon! Evas smycken! Christian gick utefter en väg, som han inte såg. Det skulle han skriva till henne om, det kunde krävas ut! Det var något annat än möbler och aktier, det var en del av henne själv de krävde. Kärleksminnen ... ömma små minnen från deras samliv. Det halsbandet hade hon fått, då Hans föddes. Och inflätat i dessa tankar hörde han advokatens förvånade röst, som sade, att han gott kunde rest i dag •.. 226