— Det var bara ett par ord, sade han, och några papper, jag ville ni skulle se på och skriva under. Om ingenjör Brenner kunde följa med till kontoret? — Tror ni det dröjer länge, innan allting är ordnat? frågade Christian. Kobro såg förvånad ut. — Tja, nej det kan jag omöjligt veta eller säga nu. Det är sant, avbröt han generad, det har kommit förfrågan från en av kreditorerna om er hustrus smycken. Ni har ju inte paktum? Jag beklagar, det är ju obehagligt, men han nämner ett dyrbart halsband, ringar, litet av varje, ett armbandsur av guld. Det står inte upptecknat bland det som brann. Och en klänning av silkebrokad, tilläde han alltmera otydligt, då han såg Christians min. — Det hade vi ingen aning om! utbrast Christian förtvivlad, men ska det också...? Min hustru reste i dag ... — Hm, lagen... allt som inte är strängt nödvändigt. Men det kan ju ordnas... köpas igen. Kanske familjen? Ni gör mig kanske den tjänsten att skriva till er hustru. Det är ju bara en formsak. Jag beklagar, men som utredningsman i boet... — Jo, jag förstår, sade Christian med ett underligt ljud i strupen. Jag ska nog... det vill säga, min mor vill säkert, stammade han. När 15 — Christian Brenner. 225