Och då gamle Ananias Hauge dog, och Guri blev änka, var det inte mycket bevänt med Hauge heller. Guri hade väl kommit på ålderdomshem och Hauge blivit liggande öde, om inte yngste sonen, Bernt, kommit hem och övertagit stället, fastän man inte väntat det av honom. Som helt ung hade han fått bägge händerna avslitna en sjuttonde maj, när han skulle salutera med dynamit. Han kom på sjukhus och därifrån på en vanföreanstalt, där han lärde sig svarva och snickra. Han hade varit borta från Hauge i flera år, och det var nog ingen, som väntade att få se honom där mer. Men då han fick höra, att gården skulle läggas öde och modern komma på fattighuset, for han hem, trots att han hade en god plats i staden. Och han svor på att det inte skulle ske. Han hade inga händer; det stack bara fram två starka järnkrokar, fästade vid armstumparna med solida läderarmband. Det var ingen i bygden, som trodde, att han skulle klara det. Hauge var mer än hårdbrukat för friska händer med alla fingrarna i behåll. Man skrattade inte precis, man skämtar ju inte med en krympling. Att han fick anstånd av handlanden, att skatten blev struken efter en het debatt på kommunalstämman, och att lånen i banken blevo förnyade, berodde bara på att man inte ville säga nej till en sådan man som Bernt. Ordföranden i kommunalnämnden sade — han satt också i bankens direktion: 229