— Vi får bara passa på och se, hur han klarar det, innan han får igen sin hemortsrätt, så vi inte får honom på fattighuset. Men människorna räknade fel. Det gick bra, fast det inte precis blev välstånd och överflöd. Bernt var en makalöst behändig och uppfinningsrik fyr, med ett orubbligt gott humör. Allt fann han på för att kunna hantera alla sina redskap med krokarna som ersatte hans händer. Han röjde jord, han var med i vedskogen och på slåttern. Alla kvällar stod han vid svarvstolen eller snickrade... ofta långt in på natten, för att skaffa kontanter till räntor, skatter och gamla skulder, som skulle avbetalas. Och gården blev inte mindre under hans styre. Han gifte sig med Alida, en flicka, som tjänade där en sommar. Hon var inte så ung längre, annars hade hon väl inte hållit till godo med Bernt. De fingo många barn och dessa blevo en välsignelse för gårdens tillväxt. Bernt röjde ny jord till bete, var gång han såg att Alida lagade sig till med en ny telning. Christian satt på Nystugans trappa; detta hus hade han byggt åt sig själv den tiden han hade jakten och fisket här, innan de fingo jakthydda vid Björälvvattnet. Då gav han Bernt Nystugan. Han fick bara dagarna att glida och gå — brydde sig inte om någonting — inte en gång att fiska, ensam som han var. Alltid voro minnena 230