begärt att få dansa mer. Det var en förbannat dålig ursäkt, att han dansat tillsammans med alla andra... Kunde han bara lära sig att traska i öknen... Prat! Det var ingen öken. Det var Eva och barnen och hans mor, även om hon inte var precis som han ville ha henne. Och en stor gård med tusen saker att lära och göra. Och ett par säkerligen rysliga hotell, med en massa spring av folk, som skulle få honom att känna sig som i en källare full av råttor... Men ändå! Ute började det ljusna; den korta sommarnatten hade glidit förbi mot en ny dag. Han spratt till, tyckte det var svarvstolen han hörde igen, men det var regnvädret, som kom in från havet, som bröt löst med vind och piskande regndroppar på taket. Då han vaknade, låg dimman tät överallt, och det regnade tätt och tungt. Genom fönstret såg han Bernt... han hade kommit långt förbi stenröset han slet med i går. Jorden låg svart omkring honom och det glänste på regnvåta stenar. I natt hade han ett ögonblick känt något av den goda, glada spänningen han mindes från den gången, han hade fått idéen till en ny uppfinning ... »Jag har sovit eländigt i natt», tänkte han som en ursäkt. Han hade tänkt skriva till Eva, men tyckte plötsligt, att han inte orkade. 239