var bara den Bernt han kände, som satt där och log både skälmskt och generat. — Ja tror jag somna mitt i gäspen, sade han och satte svarvstolen i gång. Christian gick in till sig och lade sig. Halvt i sömn hörde han det irriterande surrandet igen. Och med ens var det som om han förstod vad han hade fått se i det ansikte Bernt lyfte mot honom, värnlöst och naket av trötthet och sömn: Vad det kostade Bernt att vara karl! Häftigt rev Christian eld på en tändsticka och tände ljuset på nattduksbordet. Det skar honom vaket och befriande i ögonen. Han tog en bok, försökte läsa för att bli kvitt tankarna. Sådan nattsentimentalitet som att jämföra något så primitivt som Bernt med sig själv! Men han kunde inte samla tankarna på boken. Två människors öde? Voro de någonsin så lika, att man kunde likna dem vid varandra, väga och döma? Han hade gått och inbillat sig, att han offrat stolthet, framtid och ära för de sina. De hade krävt allt av honom, tills han en dag tyckte han stod mera hjälplös än Bernt. Nej, det var broder Åsna han tjänat och offrat till, kroppen som S:t Franciskus av Assisi talat om. Och han hade låtit den kvida och sagt stackars... och varit full av hat och raseri mot alla, som vågade kräva något mera av honom •.. Eva och barnen, kre-ditorer och banker. Han hade dansat omkring guldkalven och bara 238