då han läste om dessa människor, som han tyckte ordnade med allt hans utan att fråga. Det som var mest förödmjukande för honom var, att advokaten också skrev, att han från fru Rönnaug Brenner hade mottagit en check på sjutusen kronor för att betala lösa skulder i bygden samt elvahundra kronor till inlösen av fru Eva Brenners smycken — det belopp de blivit värderade till av en fackman. Kvitto på detta hade sänts fru R. Brenner, liksom han också senare skulle tillställa henne kvittenser från bygdens folk för de belopp han där efter undersökning hade att utbetala. Advokaten slutade med några erkänsamma ord om fru R. Brenners generositet mot folk, som han visste skulle haft svårt att bära dessa förluster. »Hur satan kan han veta, att det blivit förlust... att jag aldrig kunnat betala själv?» Och detta hade modern inte skrivit ett ord om till honom! Det var brev från Eva också; han tittade nätt och jämnt igenom det. Orkade det inte nu. Såg bara, att det var fullt av skämt och glada ord. Men plötsligt läste han något och rodnade: »Jag är så glad, jag har lust att ruska i dig! Men mer får du inte veta förrän du kommer! Bara att det visst var ett välsignat nattlinne jag lånade av prostinnan...» Han vågade inte förstå, vad hon menade, kände bara en häftig ångest. Det kunde inte vara 24a