det. •. fick inte vara det! Han behärskade sig och läste hela brevet. Nej, då kunde hon omöjligt ha varit så glad! Han kramade ihop brevet i fickan tillsammans med Kobros och räknade efter. Det var omöjligt; hon kunde inte veta något säkert. Men Eva var sådan... hon hade alltid vetat det från första stund vad hon bar... Han tog metspöt och gick ned där älven flöt ut i sjön. Regnbyar kommo och gingo, prickande upp vattnet. Emellanåt bröt solen fram, glänste i det våta lövet, på stenar, ris och gräs. »Sånt fiskeväder!» tänkte han och slog upp kragen på vindjackan mot regnet. Han kastade några gånger och såg fisk slå efter flugan. »Hur ska allting bli då?» — Ett barn mitt uppe i allt det här? Och ångesten för Eva... det hon skulle gå igenom. Irriterad förstod han också, att han skämdes för vad folk skulle säga och för modern. Det var ju en sabla mentalitet att leva i äktenskap och vara rädd för barn som för en olycka. Men han var smittad av tidens syn... Han skämdes, när han tänkte på de ansikten folk satte upp, då de hörde hur många barn Eva och han hade. Och en till; det var ju något i det, att andra födde och klädde dem. »Ett barn till», tänkte han brutalt, »avlat i ett konkursbo ... på en askhög!» Tafsen trasslade sig; han försökte reda upp den men iddes inte och gick hemåt. Var det någon sanning i att människorna bli 243