Christians förlägna min, jag får försöka få min förläggare att punga ut... Men det var visst inte någon räkning Torstein hade fått. Det hade bara kommit ett brev till honom, returnerat från Gudbrandsdalen... ett smalt kuvert med uppstående, litet knagglig stil. Christian trodde säkert, att det var från Alice. Det var konstigt, men allt, som angick Torstein i det avseendet, teg han med. Han kunde bara komma med små skarpa, ofta cyniska anmärkningar, så Christian förstod, att han hade det svårt. Och det som hänt första kvällen gled längre och längre bort från Christian. Ovilligt undrade han, om Torstein inte bara spelat martyr och om han själv varit löjlig ... Torstein verkade så betryckt som om han gick och gruvade sig för något, han gömde på, och gömde sig för. Och allt hans eget, som blivit trängt tillbaka, kom ånyo nära och krävande. Han mindes Evas sista brev med heta styng av ångest. Kobros förödmjukande ... Torstein hade trängt sig emellan honom och allt detta. Och det hade varit litet för högtidligt mellan dem den dagen Torstein kom. Det var väl därför det var litet svårt att vara tillsammans sedan. Men ändå var han ofta rädd, när han såg på Torstein, denna stora, utmärglade man, som gick där så tafatt och lutande. 261