Så det måste visst vara sant! Det var intet tvivel om den saken. En dag gingo de upp till Bjönnavattnet. Christian hade inte haft lust; han var ängslig för att Torstein inte skulle orka med det. Det var inte så långt, men vägen var brant och tung. Det var en stekande varm, molnfri dag, så de togo det med ro uppför de branta backarna. Sedan var det nästan slätmark; nakna fjället, slitet och fårat av is, genomskuret av bäckar; och otaliga småtjärnar lågo strödda överallt. I mynningen av en dal, som steg med branta, gräsgrodda terasser, låg Bjönnavattnet djupt nere som i en gryta. Runt om var det fantastiskt vilt och sönderrivet med stupbranta grå och svarta fjäll, där stormpiskad björk klängde sig fast i rämnor och sprickor och väldiga rullstensblock reste sig mot himlen. Från sjön gick en älv i små forsar genom svarta, grunda myrtjärnar, kastade sig i ett vilt brusande fall ned mot en lägre liggande sjö. Slingrade vidare mellan skogsklädda kullar och åsar, föll djupare och djupare genom tjärnar och sjöar och rann ut i havet, som glittrade långt ute i väster över soldisiga holmar och skär. Det led mot aftonen, solen stod högt över fjällen i väster och sände kämpande strålknippen genom trånga dalstup, där mjölkvit dimma började suga sig in från havet. Torstein och Christian hade lagt sig i ljungen 2Ö3