grimas, ja, det är visst inte så ovanligt nu för tiden, att man inte vet fruns adress. Christian stannade för att säga farväl. — Ja, ni kommer naturligtvis till begravningen? — Naturligtvis ... hör, herr doktor, jag måste stanna på Svartfors några dagar så, om det inte är alltför oförskämt... att be om att få bo hos er...? — Kära ni, så länge ni bara vill; det skulle ju bara vara trevligt. Hm, jag tänkte på det sist också, men ni vet, det var en hel del — han slog ut med handen — ja farväl och välkommen. Doktorn gick med snabba steg och böjd rygg ned över vägen. Den gamla resväskan drog skuldran sned. Christian gick upp mot gården; den låg där plötsligt så främmande i solen. Och han tyckte, att han fått en sådan mängd att ordna med. Bara begravningen var över fick han se till att skaffa så mycket pengar, att han kunde resa. Men det låg långt borta, fjärran och overkligt, att möta Eva och barnen. Med en egendomlig skräck kände han lättnaden över att det inte var nu han skulle resa, inte i dag eller i morgon, bara en dag någon gång. Han längtade inte, kände sig bara trött, liten och rädd, när han tänkte på det mötet, och så modern ordnande för dem, betalande, sättande allting på sin plats. Han tyckte, att deras samliv skulle bli lika förtvivlat pin 274