dag med en chock fick höra, att de börjat bygga mejeriet och att maskinerna voro beställda. Han var litet förargad, litet besviken och sårad, men ändå mer kände han ett slags lättnad. Allt det där var ju egentligen inte något som passade för honom. Och så gick han där bara igen. Satt på sitt rum och läste eller drev omkring i trädgården. De dagar det kom post, gick han och väntade, om det skulle komma något till honom. Men det kom bara ett och annat brev från Eva, om barnen, om henne själv... ömma och goda. Men det var en öm och klagande ton i dem, så han gruvade sig för varje nytt han öppnade. Och i ett slags raseri kände han, att det blev svårare och svårare att svara... Och så gick sommaren, och det blev höst, och regnet blev till snö. Alla fjäll runt om lågo vita av den. Det kom för Christian ibland, vad doktorn tänkte, denne lutande, kutryggige, trötte man, som gick där och hade så bråttom jämt. Och när doktorn satt och halvsov över en grogg efter dagens slit, ringde det ofta, och han måste ut. Han sade bara: — Ja, den plikten, ni, den plikten! Då blev Christian ofta sittande uppe och väntade, tills doktorn kom igen. Eller han följde honom på långa, svåra färder långt in till fjällgårdarna, där en kvinna låg 278