kan jag inte, jag, som måste be din mor om allt, till och med om att få ett frimärke till det här brevet. Och så är det det lilla barnet jag bär på, Christian, det har börjat leva, jag känner det var dag nu. Och då vill jag bara gråta. Din Eva. Det stod ett par rader till, men de voro så överstrukna, att han inte kunde läsa vad det stått. Större än den plåga, som snörde i hop hans strupe, då han läste, var ångesten för de ord, där det stod något som han tyckte hon gömde, något hon inte ville säga ens till honom. Han kastade sig på sängen, slöt ögonen. Han måste ju svara, förklara. Ömma ord, försvar, försäkringar, bön om tillit foro genom hans hjärna. Han for upp och började skriva, men kunde inte. Nu, när han skulle sätta det på papperet, forma det i ord, blev det bara klumpiga, tomma fraser han sagt förr — som han mindes med en slagdängas gnällande entonighet. Häftigt lade han bort pennan. »Nej, jag får vänta, tills jag blir lugnare», tänkte han och gick ned. Doktorn satt och läste; han såg upp, då Christian kom in. Det var tämligen mörkt, och bara en liten läs-lampa på doktorns bord var tänd. — Har ni läst tidningarna? frågade doktorn och samlade ihop dem; ni måste väl ha mer ljus. Christian tog en, såg i den utan att läsa. 280