— Doktor, sade han hastigt och lågt. Doktorn såg upp, och Christian var glad, därför att det var så mörkt. — Vad kommer det sig av, att allting blir ångest, leda och plåga? Komma in i ett rum, skriva ett brev, fatta det enklaste beslut... att det är starkare än allt man vill? Berg efter berg att klättra över; sådan blir den minsta småsak ... Doktorn såg litet överraskad ut, satt där som om han övervägde: — Hm, sade han, det är inte så lätt att svara på. Hastigare tilläde han: Minns ni, att vi talade om nerver? Det är det...! Den saken är enkel. Bottensjuka nerver! — Ni menar, att jag är sjuk? frågade Christian ivrigt. Doktorn såg på honom med ett litet leende: — Sjuk? Ä jo, man kan nog kalla det så. Edra nerver kunde vara bättre ... Han såg ned i boken, som om han längtade efter att läsa vidare. Så sade han lågt på sitt säregna sätt: — Ja, och så är det ju så, att vår egen lilla tandvärk alltid är ett fan så mycket mera centralt och handgripligt ont, än att bara se en främmande stackare dö av... ja, till exempel kräfta. Christian reste sig, han tyckte, att han inte orkade sitta där längre. — Går ni? 281