— Ja, jag tänkte, en promenad. Komma ut... Doktorn kom efter honom, lade sin hand på hans arm. Doktorns ögon blevo plötsligt nära och forskande. — Ni ska inte gå ut nu, ni ska gå och lägga er, ska ni inte? Ni ska på det hela taget försöka vila. Det for en liten listig grimas över doktorns ansikte i det han tilläde: — Ert nervsystem är totalt förstört, ingenjör Brenner! Doktorn stod där och såg på dörren, som Christian hade stängt efter sig: — Sjuk! mumlade han för sig själv. Ä jo, visst kan man kalla det så. Visst! Ge honom det att tugga på en tid, en ny ursäkt för att rymma från livet! Christian såg på brevet han börjat skriva till Eva. Det dög inte. Han måste skriva om det. Berätta henne vad doktorn sagt. Men han blev bara stående vid fönstret och såg ut. Det var månsken, och snön låg över hela bygden, gömde åkrar och ängar, trädgårdar och tun. Långt borta stack något svart, en naken skorstenspipa, upp över träden. Minnet av en brand, som höll på att bli glömd. Han började klä av sig. »Nej, skriva», tänkte han, »det är jag för trött till nu; det får vara till i morgon.»