Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kamraternas intresse. Förgäves! Icke ens
småbadianerna låtsades om henne.
Utsådda i stor myckenhet bland de äldre
buro de som vanligt småbadianens dräkt
– sitt brunbrända skinn och eljest just
ingenting. Deras likgiltighet grämde
henne. Den var förödmjukande. Hon
hade låtit dem föra ett farofyllt,
spännande och fritt liv bland dynerna, hon
hade matat dem, snutit dem, tvättat
deras nedgrisade små kroppar. Nu kände
de henne knappt. Hon muttrade: Husch
såna ungar! Jag tror, jag går!
Det trodde hon ingalunda. Hon skulle
inte ha gått ens om de bett henne gå.
Den dumma fantasien om avskedsfest
hade snabbt skingrats. En vida
betydelsefullare inbillning höll henne kvar.
Herr Markurell hade täckts kora henne
till sin dam för en timme eller två. Det
var sannolikt att hon aldrig mer skulle
återse herr Markurell. En skolflicka i
första förälskelsen kan icke trognare,
tåligare och mer orofyllt undergiven
vänta på sin gymnasist. Han lät henne
vänta. Hon stod där mittpå golvet, trög
och trulig. Plötsligt varsnade hon Lunsen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
