Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vet Lotten vad – vi borde gifta
oss –
Det sa han och stirrade ut i rymden,
oändligen långsynt, trånsjuk och trotsig.
Då hände det! Hon la sin hand sakta på
hans, hon sa lågmält och stillsamt:
Menar Johan allvar?
I detta ögonblick då en blinkmåns
borde ha blinkat som mest spelevinkigt,
en kanalje skrattat som mest kanaljigt,
tappade han fullständigt huvudet. Han
såg på henne och upptäckte för första
gången helt hennes fulhets okränkbara
majestät. Det är inte troligt att hans
tankar voro särdeles rediga. Troligen fick
han stört över huvud en känsla av att
han kränkt henne, drivit med henne, att
hon verkligen haft rätt den gång, hon
kallat honom lymmel. Brenner fick det
tvivelaktiga nöjet att se honom rodna
som Lunsen, förvirras som en ertappad
lurk. Hela den hastiga händelsen som
förflyttat honom från den fagra
badianskan på den Främmande kusten till
denna trolskt fula flicka på fjället, blev
overklig och suddig. Han tappade
greppet över sina tankar, han kunde inte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
