Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
längre erinra sig sina handlingar, sina
ord eller sina avsikter. Hon sa: Det är
nog bara som Johan skämtar. Jag är
ju så ful att jag knappt tål se mig
själv i spegeln –
Samma pojkaktiga trots, som
exploderat i flykten från den Främmande
kusten, fick åter makt med honom. Han
hade flytt den fagra och föll den fula
till. Han höll av henne. Älska? Det är
en nyck. Hålla av är någonting helt
annat, det rotar sig i förnuft och
vänskap. Han älskade ingen, absolut ingen.
Men han höll av denna ärliga, goda själ
som betraktade honom med ödmjuka och
ömma blickar –
Visst borde de gifta sig?
Han misstog sig fullständigt på
uttrycket i de gröna ögonen. Där fanns i
varje fall ingen ödmjukhet, snarare hat
och trots. Fast inte gällde det honom,
husch nej! Hennes stickande små ögon
tindrade, hon betraktade hans mun, hon
såg hans näsvingar skälva, hon såg
honom, in i ögonen. Han blinkade och
nickade. Visst menade han allvar.
Brenner sa långsamt och stillsamt: Visst kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
