Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14
på 1840-talet fick den gamle f. d. diplomaten rörande
påminnelser därom.
Brinkman förstod att bevaka de svenska intressena i
det längsta, och han vek icke tillbaka för maktspråk, när
de uppträdde kränkande för det land, han företrädde. Den
poetiske svärmaren och ömme kvinnodyrkaren visade sig
här i besittning af ett moraliskt mod, som ställer hans
karaktär i den vackraste belysning.
Som diplomat visade Brinkman stor skicklighet och
äfven skarpsinne. Leouzon le Duc bevittnar detta i fråga
om hans depescher från Paris under den märkliga tiden för
Napoleons maktutveckling (18 brumaire). Och Elof
Tegnér, som skildrat särskildt den brydsamma tiden 1805—
1808, framhåller bland annat, att Brinkman vid freden och
fördraget i Tilsit klart insåg och påpekade för
vederbörande i Sverige, att det nu skulle gälla icke längre svenska
Pommerns, utan Finlands öde.
Konung Gustaf IV Adolf hade Brinkman annars lärt
känna från hans bättre sida, då han under några månader
år 1806 nästan dagligen kom att samspråka med honom,
och af omgifningen kallades konungens »fältfilosof». Han
insåg väl den stackars konungens missgrepp, men han
bibehöll alltid en deltagande tillgifvenhet och beklagade djupt
hans öde.
Under denna tid i Greifswald — då han åter
sammanträffade med Thorild, som han redan träffat, men mera
flyktigt, 1791 — hade han annars mest att göra med
generalguvernören von Essén. Vid dennes familj blef
Brinkman innerligt fäst, och under hans senare år i
Stockholm var det Essenska huset där och på Wijk en kär
hemvist för den gamle ungkarlen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
