Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
47
Det är visserligen sant, att jag stått vid hemskare
dödsbäddar, men då har jag varit ensam, Nu kän-
ner jag mig utlämnad och avslöjad; jag skär tän-
der av upprördhet. Då hör jag Rosbyes basun-
stämma vid mitt öra:
— Fall på knä, mina barn!
Vi falla alla på knä. Det faller ingen in att
vägra. Jag väntar, att Rosbye skall läsa en psalm
eller bön, men istället räcker han mig handboken
och jag samlar mig mödosamt till bönen, Därpå
tar Rosbye upp en psalm, jag stämmer in och kloc-
karns skeva stämma skär över bådas våra röster.
När vi vända hemåt äro vi båda tysta. Jag anar,
att Rosbye tiger för att inte såra mig. Jag är ho-
nom tacksam för hans tystnad.
Morgonen därpå tar han avsked och går vidare.
Jag följer honom någon mil uppefter sjön, ty
han vill hellre gå än bli rodd; han har militären i
gott behåll. Han är påfallande ordkarg, men när
vi skola skiljas säger han:
— Så vitt jag förstår har du bara två ting att
välja på, broder, om du inte vill bli galen eller ta
ditt eget liv.
Åter känner jag min första motvilja mot hans
faderliga ton, men jag är alltjämt nedstämd och
frågar fogligt:
— Och det är?
.— Åntingen att lämna din tjänst och helt ägna
dig åt din vetenskap.
Jag skakar på huvudet. I detta ögonblick ter sig
min vetenskapliga framtid hopplös. Jag vet inte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
