Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FREE FET GREVEN ’ EN
[bre N skär AS ARLA LSD KA rn KA
REAR
a
FR
Seebad IN
a FE,
Ra
amg
Tä Se AR
VETE
RTR SRA RO
RR
SEE Tr Er STO
HL NN
karens
Re Je bl bon T ha gelen
ESR
KR at ER
rr
CA
VT Eben FO
Slet
—
N
SN
66
samvetskval inför henne varit alltför stora, Jag har
diktat in alltför mycket i denna enkla episod. Nu
kan jag gå med vetskap om att ingenting ha grum-
lat i hennes pionsjäl,
— Jaja, säger jag bara. Vi är alla människor,
tillägger jag och känner mig storsint.
Och emedan jag är så storsint, ligger jag tyst
några minuter innan jag avslutar:
— Nu måste jag gå.
Jag stiger upp och ser vänligt på henne, Lilla
barn, Hon blundar, när jag klappar henne på kin-
den,
Så gör jag mig färdig att gå. När jag tagit bös-
san och fåglarna, går jag fram till britsen och
klappar henne ännu en gång på kinden, I detta
ögonblick känner jag mig som en faderlig vän, en
själasörjare, Jag ler och nickar,
— Adjö med dig, Kaisu!
— Adjö, viskar hon hest, Men återigen är det
som om hon ville säga något och inte kunde eller
vågade.
Sedan går jag. Jag går samma väg som efter
vårt första möte den regniga kvällen i somras, jag
visslar och tar överdrivna hopp; en avklarnad,
höstlig luft omger mig, där jag går.
Jag kommer hem och fylls på nytt av arbetets
heliga feber, och Kaisus ansikte förtonar långsamt
i ett alltmera fjärran sorl av den döda sommaren,
Så kommer snön, ja, så kommer snön och allt som
återstår är bara en sista, tynande dallring...
x
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
