Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
115
Barnet växer med solen, som rullar högre över
åsarna i söder; det ljusnar, ljusnar i dalen. Ty
nu komma märkliga tidender.
Medan snålvargen i mig räknar de ökade in-
komsterna av lönespannmål, fågel, fisk, gråverk
och renhudar, får jag beskedet, att mitt ruckel
skall omses och utvidgas. Men när jag mottar un-
derrättelsen, är min glädje blandad. Å ena sidan
är utvidgningen en stor lättnad, å andra sidan ger
beskedet mig en känsla av att spikas fast allt hår-
dare, Misstänksam som jag är, frågar jag mig, om
höga vederbörande beställa om mitt hus i den
sluga tanken, att bor jag väl, så mår jag väl, och
att den som mår väl har föga lust att bråka. Jag
ler åt tanken och lovar att komma slugheten på
skam.
Men posten bringar mig ett långt väldigare bud.
Åter får jag brev från min gamle professor med
förfrågan om jag är villig att under sommaren ta
mig an några franska forskare, som önska genom-
ströva lappmarkerna under sakkunnig ledning. Än
vidare ber han mig till fransmännens tjänst utar-
beta en lapsk mytologi och göra upp resplan, Den
gamle emeritus är vänligare än någonsin; han på-
minner mig om de fjärran dagar, då vi gemensamt
färdades genom södra Sverige och gladdes åt vå-
ra fynd. Och han slutar med en liten suck: Livet
igenom har han drömt om att få återvända till sin
hembygd, han har bara övernattat i Uppsala se-
dan femtio år tillbaka, men nu är livet snart slut,
han resignerar och stannar. Ubi bene, ibi patria,
säger han med stilla självironi
oe
+
jB
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
