Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154
— Ja, jag tvingar dig.
— Då svarar jag, att understundom tror jag så.
Hon är den enda kvinnan i mitt liv, kanske äro alla
som hon.
— Kanske. Vad har hon givit dig?
— Hon tror helt säkert, att hon givit mig kärlek.
— Och vad menar du då med kärlek? Det som
inte söker sitt och som är starkare än döden, som
lider allt och fördrar allt? Och allt detta har du
blivit delaktig?
— Du hånar.
— Jag talar sanning. Allt detta stora, som du
fått, gör ditt offer så lätt, inte sant? Ack, du vet
ju så mycket om kärlek! Hur ofta har du inte hört
kärlekens gudomliga bön: Begär, att jag skall räcka
ut min hand i elden! Låt mig flytta mig från din
väg, på det att den må bli jämn! Och vänskapens
varma handslag, hur ofta har du inte känt det!
Men nu säger jag dig fulla sanningen: Du lever på
en skriande lögn.
— Jag vet och kan inte fortsätta. Allt vacklar i
natt.
— Du lever på lögnen, att du är den sämste, den
föraktligaste, När togs det stolta modet från dig?
Vem berövade dig det sköna Fram? Du kryper in
i din skulds håla som ett djur. Och ändå är du den
starke, och din förtvivlan är den starkes.
Jag hör rösten ur rummets mörker; med huvu-
det djupt i händerna lyssnar jag till dess inträng-
ande, milda och dock skakande flöjtton. Med allt
starkare bävan hör jag den åter stiga.
— Minns du de starka, som styrkte dig i klen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
