Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
155
modets stunder? Världen kallade dem de hårda,
ty världen fruktade dem. Ensamma vågade de se
in i mörkrets fasor, som kuvade de svaga. I täten
för de vankelmodiga trängde de fram över haven,
genom öknarna; folk och länder bugade sig inför
deras härskarblickar. Alexander! sorlade folken.
Napoleon! Se, Ikaros och den härlige Prometevs,
som ryckte elden från själva gudarna! Jag var med
dem alla. Ty jag är det stora Vidare, det väldiga
Fram! Nu är jag med dig. Du är i hjältarnas
ålder: följ då hjältarnas väg och se dig inte om.
Res dig, man, och skaka av dig mörkret! Den
klara tonen genom livet? Det är bågens ton, pil-
skottets obönhörlighet. Allt är litet mot detta
enda: trotset.
— Nej, nej, offret är större, långt större; det är
större än allt,
— Är det du, som talar så, man? När var offret
större?
Flöjttonen är icke mjuk och len i denna sekund;
den stiger gäll och vass; rummet vidgar sig och fly-
ter ut i oändligheten — jag är i öknen och dess
nattliga kullar bölja i atlantisk makt åt alla sidor.
Flöjttonen blir till ett skall, ödsligt och skrämman-
de, och dess eko rullar ut i ökentystnaden: När
var offret större? Och jag, som hör det rulla ut i
det ringande mörkret, känner plötsligt hur all
världen håller andan. Evighetstystnad, väntan. Då
begynner ett svagt och bävande ljud dallra i de av-
lägsnaste ökendalarna; helt omärkligt skälver det
därborta i de tidlösa djupen — nu hör jag det tyd-
ligare: en rännil av röster, en flod, en jämmerkör.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
